Gestalttext, sa biskop Brask.
När man för grafiska formgivare påpekar att det
fattas
bindestreck i en radbruten logotyp får man ofta svaret
"Nja,
men det är ju gestalttext".
Vad är gestalttext? Varför är särskrivning okej
i gestalttext?
Här är svaren.
Inom formgivning finns inget rätt och fel. Bara bra och
dåligt.
Bra formgivning fungerar och kommunicerar som man hade
tänkt
sig. Att åsidosätta konventioner ger ofta en
spänning som
kan ge tydligare budskap och högre verkshöjd, alltså
i vissa
fall en bättre funktion. Gestalttext handlar om att skapa denna
spänning.
Gestalttext pratar med form!
Ordet gestalt är ursprungligen tyska för
form, skepnad.
Gestalttext handlar alltså om text där utseende
är
det viktiga inte språklig information.
Formgivaren
leker med bokstävers form, kringgår konventioner och
skapar något
som har en egen identitet. Man pratar om
särskiljningsförmåga
och verkshöjd.
Ett tydligt exempel är de noggrant utsmyckade anfanger man
hittar i
gamla böcker. En enda bokstav smyckas till oigenkännlighet
och
kan innehålla en hel berättelse. Mer samtida gestalttext
hittar
man i logotyper och företagssymboler. Ett aktuellt exempel
är
symbolen i Sony Ericssons logotyp, som är en stiliserad
sammansättning
av ett s och ett e. "Nämen det syns ju
inte!",
utropar många. Precis. Det är ju gestalttext. Själva
logotypen,
namntexten, är också gestalttext. En grafisk formgivare
(och
förmodligen en stab av dyra strategikonsulter) jobbade med den
tills
den såg ut just som den ska för att vara just Sony
Ericsson och
inget annat.
Vad har bindestrecket gjort för ont?
När man jobbar med en gestalttext som skall radbrytas är
det lätt
att vilja ta bort bindestrecket. Det pajar den fina renodlade formen
och
stör balansen. Flugskit, kallas bindestrecket av vissa.
Särskilt
om man har en logotyp i flera versioner en
horisontell
på en rad, och en radbruten för att skapa en mer samlad
form är
bindestrecket ett problem. Skall man vara "korrekt" och
sätta
dit ett streck, tvingas man föra in ett formelement som inte
finns
i den enradiga versionen. Systembolaget en logotyp som finns i
både
en horisontell och en samlad, radbruten, version. Utan
bindestreck.
Men givetvis finns det motargument. Om man börjar plocka bort
tecken
kan man lika gärna skriva vovo istället för
Volvo.
L:ets stapel och det versala V:et stör den rena formen och
balansen.
Vovo är snyggare. Prickar över å, ä och ö
stör
också. Ta bort. Använd bara o, vetja. O är en snygg
bokstav.
Vovo-resonemanget faller på sin egen orimlighet. En duktig
formgivare
tar inte bort bindestreck rutinmässigt. En duktig formgivare
är
mer kreativ än så, anstränger sig mer än
så.
Fin balansgång mellan form och språk
Vissa texter balanserar mellan att vara gestalttext och
informationsbärare,
till exempel text på förpackningar, tidskriftsomslag och
i reklam.
Budskapet finns både i formen och i språket.
I dessa fall är det farligt att tulla på språkliga
konventioner
eftersom det är vitalt att budskapet förs över snabbt
och
friktionsfritt. Att över huvud taget radbryta ett ord, ens med
bindestreck,
kan vara olämpligt. Det beror på att hjärnan tolkar
hela
ordbilder, inte enstaka bokstäver. Det tar längre tid att
ta till
sig budskapet om ordbilden är bruten. Lastbil läser man
lättare
än
last-
bil.
I denna typ av texter, gränsfallen, borde det finnas
färre
särskrivningar än i all annan professionell text.
Är
det så? Dessvärre nej.
Men ibland funkar det. Faktiskt.
Om man ser sig omkring noga hittar man flera radbrutna logotyper
utan bindestreck
som man faktiskt inte har reagerat på förut. Den lille
särskrivningspolisen
får sig en knäck när man hela sitt liv godkänt
radbrutna,
bindestreckslösa systembolagsskyltar och
mjölkchokladkakor.
Hur kommer det sig att man inte reagerat på detta? Det beror
helt
enkelt på att formgivaren har balanserat på knivseggen
och lyckats
med en form som gör sitt jobb trots en egentlig
särskrivning.
När man i grafisk formgivning vill göra avstickare
från
språkliga konventioner är det lätt att det blir
skräp
av alltihop. Men uppfyller man nedanstående kriterier kan
det
funka ändå. För första gången i
Skrivihop.nu:s
historia: en handbok för särskrivare:
Se till att din gestalttext
har:
1. Verkshöjd: Om inte designlösningen
utan
bindestreck ger mervärde är den
värdelös.
2. Formbudskap: Formen skall vara en viktigare
budskapsbärare
än orden. Men det är designlösningen,
inte placeringen,
som avgör om det är gestalttext eller inte.
Två
rader standard-Times gör ingen gestalttext bara
för
att den sitter på en förpackning.
3. Entydighet: Ta inte risken att texten
misstolkas bara
på grund av en dålig designlösning.
Helst skall
mottagaren veta vad det står efter bara ett
ögonkast.
4. Visuell avgränsning: Gestalttextens
knasiga läskonventioner
skall hållas inom stängsel och inte placeras
tillsammans
med vanliga texter.
5. Konsekvens: blanda inte konventioner. Om
två
rader skall läsas ihop skall alla rader läsas
ihop.
Annars blir det färdig pann kaks smet av det
hela.
6. Rätt mottagare: Målgruppen
får inte
vara full av språkpoliser.
7. Rätt avsändare: Har företaget
språklig
pondus i övrigt kan man inte kalla saker för
DN Galan
eller Journalist förbundet. |
|
Att det inte finns några rätt eller fel har formgivningen
faktiskt
gemensamt med skrivande och all annan kommunikation. Det
finns bara
bra och dåligt. Låt bli att göra dåligt. Och
som
alltid får man strunta i regler bara om man kan reglerna, vet
varför
de finns och förstår vad som händer när man
bryter
mot dem.
Martin Nordesjö
Interaktionsdesigner
martin@skrivihop.nu
|

Den gröna symbolen är ett "e" och
"s". 100 %
gestalttext.

Radbruten logo med alla rätt. Vackert.

Gränsfall. Ett bindestreck hade inte skadat eftersom
typografin inte
direkt är minimalistisk.

Fel, fel, fel!

Vissa bör veta bättre. De horisontella prickarna delar
dessutom
upp ordet ännu mer.

Ett horisontellt streck skapar en lokal läskonvention och
skiljer
Naturhistoriska från Riksmuseet.

Gah! Blanda inte läskonventioner. Är detta estniska?
Hade inte
funkat ens med bindestreck.

Hur många har reagerat på den här?
Välavgränsad.
|