Gestalttext, sa biskop Brask. När man för grafiska formgivare påpekar att det fattas bindestreck i en radbruten logotyp får man ofta svaret "Nja, men det är ju gestalttext". Vad är gestalttext? Varför är särskrivning okej i gestalttext? Här är svaren. Inom formgivning finns inget rätt och fel. Bara bra och dåligt. Bra formgivning fungerar och kommunicerar som man hade tänkt sig. Att åsidosätta konventioner ger ofta en spänning som kan ge tydligare budskap och högre verkshöjd, alltså i vissa fall en bättre funktion. Gestalttext handlar om att skapa denna spänning. Gestalttext pratar med form! Ordet gestalt är ursprungligen tyska för form, skepnad. Gestalttext handlar alltså om text där utseende är det viktiga — inte språklig information. Formgivaren leker med bokstävers form, kringgår konventioner och skapar något som har en egen identitet. Man pratar om särskiljningsförmåga och verkshöjd. Ett tydligt exempel är de noggrant utsmyckade anfanger man hittar i gamla böcker. En enda bokstav smyckas till oigenkännlighet och kan innehålla en hel berättelse. Mer samtida gestalttext hittar man i logotyper och företagssymboler. Ett aktuellt exempel är symbolen i Sony Ericssons logotyp, som är en stiliserad sammansättning av ett s och ett e. "Nämen det syns ju inte!", utropar många. Precis. Det är ju gestalttext. Själva logotypen, namntexten, är också gestalttext. En grafisk formgivare (och förmodligen en stab av dyra strategikonsulter) jobbade med den tills den såg ut just som den ska för att vara just Sony Ericsson och inget annat. Vad har bindestrecket gjort för ont? När man jobbar med en gestalttext som skall radbrytas är det lätt att vilja ta bort bindestrecket. Det pajar den fina renodlade formen och stör balansen. Flugskit, kallas bindestrecket av vissa. Särskilt om man har en logotyp i flera versioner — en horisontell på en rad, och en radbruten för att skapa en mer samlad form — är bindestrecket ett problem. Skall man vara "korrekt" och sätta dit ett streck, tvingas man föra in ett formelement som inte finns i den enradiga versionen. Systembolaget en logotyp som finns i både en horisontell och en samlad, radbruten, version. Utan bindestreck. Men givetvis finns det motargument. Om man börjar plocka bort tecken kan man lika gärna skriva vovo istället för Volvo. L:ets stapel och det versala V:et stör den rena formen och balansen. Vovo är snyggare. Prickar över å, ä och ö stör också. Ta bort. Använd bara o, vetja. O är en snygg bokstav. Vovo-resonemanget faller på sin egen orimlighet. En duktig formgivare tar inte bort bindestreck rutinmässigt. En duktig formgivare är mer kreativ än så, anstränger sig mer än så. Fin balansgång mellan form och språk Vissa texter balanserar mellan att vara gestalttext och informationsbärare, till exempel text på förpackningar, tidskriftsomslag och i reklam. Budskapet finns både i formen och i språket. I dessa fall är det farligt att tulla på språkliga konventioner eftersom det är vitalt att budskapet förs över snabbt och friktionsfritt. Att över huvud taget radbryta ett ord, ens med bindestreck, kan vara olämpligt. Det beror på att hjärnan tolkar hela ordbilder, inte enstaka bokstäver. Det tar längre tid att ta till sig budskapet om ordbilden är bruten. Lastbil läser man lättare än last- bil. I denna typ av texter, gränsfallen, borde det finnas färre särskrivningar än i all annan professionell text. Är det så? Dessvärre — nej. Men ibland funkar det. Faktiskt. Om man ser sig omkring noga hittar man flera radbrutna logotyper utan bindestreck som man faktiskt inte har reagerat på förut. Den lille särskrivningspolisen får sig en knäck när man hela sitt liv godkänt radbrutna, bindestreckslösa systembolagsskyltar och mjölkchokladkakor. Hur kommer det sig att man inte reagerat på detta? Det beror helt enkelt på att formgivaren har balanserat på knivseggen och lyckats med en form som gör sitt jobb trots en egentlig särskrivning. När man i grafisk formgivning vill göra avstickare från språkliga konventioner är det lätt att det blir skräp av alltihop. Men uppfyller man nedanstående kriterier kan det funka ändå. För första gången i Skrivihop.nu:s historia: en handbok för särskrivare: Se till att din gestalttext har: 1. Verkshöjd: Om inte designlösningen utan bindestreck ger mervärde är den värdelös. 2. Formbudskap: Formen skall vara en viktigare budskapsbärare än orden. Men det är designlösningen, inte placeringen, som avgör om det är gestalttext eller inte. Två rader standard-Times gör ingen gestalttext bara för att den sitter på en förpackning. 3. Entydighet: Ta inte risken att texten misstolkas bara på grund av en dålig designlösning. Helst skall mottagaren veta vad det står efter bara ett ögonkast. 4. Visuell avgränsning: Gestalttextens knasiga läskonventioner skall hållas inom stängsel och inte placeras tillsammans med vanliga texter. 5. Konsekvens: blanda inte konventioner. Om två rader skall läsas ihop skall alla rader läsas ihop. Annars blir det färdig pann kaks smet av det hela. 6. Rätt mottagare: Målgruppen får inte vara full av språkpoliser. 7. Rätt avsändare: Har företaget språklig pondus i övrigt kan man inte kalla saker för DN Galan eller Journalist förbundet. Att det inte finns några rätt eller fel har formgivningen faktiskt gemensamt med skrivande — och all annan kommunikation. Det finns bara bra och dåligt. Låt bli att göra dåligt. Och som alltid får man strunta i regler bara om man kan reglerna, vet varför de finns och förstår vad som händer när man bryter mot dem. Martin Nordesjö Interaktionsdesigner martin@skrivihop.nu

Den gröna symbolen är ett "e" och "s". 100 % gestalttext. Radbruten logo med alla rätt. Vackert. Gränsfall. Ett bindestreck hade inte skadat eftersom typografin inte direkt är minimalistisk. Fel, fel, fel! Vissa bör veta bättre. De horisontella prickarna delar dessutom upp ordet ännu mer. Ett horisontellt streck skapar en lokal läskonvention och skiljer Naturhistoriska från Riksmuseet. Gah! Blanda inte läskonventioner. Är detta estniska? Hade inte funkat ens med bindestreck. Hur många har reagerat på den här? Välavgränsad.